23-juli
Kategori: Allmänt
Jag har nu bott i USA i snart 2 månader, idag är det 57 dagar sen jag lämnade Sverige.
Det känns som att det var igår jag stod på arlanda med mamma, pappa och David och tårarna rinnandes. 57 dagar sedan jag i stort sätt inte hade en aning om vad jag egentligen gav mig in på. Mina första två månader har gått fort men ändå har det hunnit hända så mycket. I två månaders tid innan jag lämnade Sverige var jag till 110% säker och inställd på att jag skulle bo i Seattle och ta hand om tre barn, nu bor jag i Altanta och tar hand om ett barn. Men jag tror att allt som händer har en mening, än så länge känns det som att jag trivs bättre här än vad jag gjorde i Seattle, det beror inte på familjen utan på staden. Samtidigt är jag så tacksam över att jag fick chansen att uppleva staden, det är inte många som får!
För 2 månader sedan hade jag i stort sätt bara mig själv att tänka på i första hand. Jag kunde göra precis vad jag ville när jag ville. Det har med säkerhet förändrats. Jag känner redan nu hur mycket jag växer som person för varje dag som går, det handlar inte bara om mig utan ett litet barn i första hand. Varje dag har jag ansvaret för det finaste och mest värdefulla föräldrarna har. Det är min uppgift att se till att Zain mår bra och uppfylla alla hans krav. Jag spenderar mer tid med honom än vad hans föräldrar gör, jag är hans lilla "extramamma". I över en månads tid var jag även extramamma åt tre barn, vilket verkligen var en upplevelse!
Det finns personer som inte kan förstå hur man väljer att göra det här, bo i en familj och ta hand om deras barn, när man kan bo själv och göra vad man vill. Båda har sina för och nackdelar, vissa dagar vill jag bara åka hem och gå tillbaka till livet hemma. Det ska jag göra också, men först ska jag ta mig igenom den här resan.
Kärleken som de tre barnen i Seattle gav mig går inte att beskriva, dom kommer alltid betyda mycket för mig, trots att vi inte fick så mycket tid tillsammans. Och nu den här lilla krabaten, Zain. Det är så kul att få umgås med honom i stort sätt varje dag och se hur han utvecklas, kan inte föreställa mig hur stor skillnad det kommer vara om 10 månader när jag åker hem! Han är en underbar liten kille och min favoritstund på dagen är när vi sitter i fåtöljen och läser böcker och han pussar mig efter varje bok är slut.
Man får inte heller glömma att jag har mycket ensamtid och ledighet också, vilket är riktigt behövligt och skönt! Det kan väl inte bli bättre att ha hela USA framför sina fötter? Det finns så mycket att se och uppleva! Det är vad man får tänka på de dagarna när livet känns hårt. USA är ett fantastiskt land och jag har möjligheten att uppleva det i ett år. Den chansen får man bara en gång.
Nu har jag skrivit av mig lite, vill även passa på att säga att jag saknar er alla nära och kära där hemma. Jättemycket!
