Jag kom på att jag faktiskt inte har berättat så mycket om mina värdföräldrar, ingenting faktiskt i stort sätt. Så det tänkte jag passa på att göra nu för den som är intresserad. Alla frågar så mycket om hur det går med familjen osv så det känns som en bra lösning att skriva en sammanfattning här till er alla.
När man pratar om en au pair så är det någon som ska ta hand om barnen i familjen när föräldrarna själva inte har tid. Hon/han ska bo i familjen, leva i familjen och bli en ny familjemedlem. Jag vet många au pairer som stormtrivs tillsammans med sina värdföräldrar och nästan känner att det är mer deras familj än deras riktiga hemma.. Så är det inte riktigt i mitt fall.
På ett sätt är det synd, för det är ju lite meningen på något sätt att man ska känna sig som en medlem i familjen och inte bara en anställd som jobbar där. För mig är det också skillnad eftersom jag bor utanför huset, vill jag inte se familjen på en hel helg så behöver jag inte. Det är lätt att undvika. Om jag vill.
Och det är lite så det har blivit, båda mina värdföräldrar prioriterar sina jobb framför allt. Till och med lilla Zain väldigt många gånger vilket gör så ont i mitt hjärta, det får mig att känna mig ännu viktigare för honom.
Men man får försöka acceptera att i USA är det annorlunda mot i Sverige när man får barn. Väldigt många föräldrar fortsätter att satsa på sina karriärer och det är klart att det inte blir så mycket tid över för ett barn då, som kräver i stort sätt all din uppmärksamhet och tid.
Om jag skulle välja på alternativen anställd eller familjemedlem så blir det anställd. Mycket handlar om vilka tider jag ska jobba, vad Zain åt till lunch, när Zain tog sitt nap, när han bajsade...ja ni förstår poängen. Ibland kan jag känna att dom glömmer bort mig lite. Samtidigt som dom är snälla, gulliga och omtänksamma på sitt sätt. Det är aldrig några problem om jag vill ha kompisar över eller besökande från Sverige. Bilen kan jag i stort sätt ha obegränsat när jag är ledig osv. (Vilket är väldigt viktigt i en stad som denna där det näst intill omöjligt att ta sig någonstans utan bil)
Sen hade jag själv kunnat anstränga mig mer för att spendera tid tillsammans med dom men det är inget som lockar speciellt mycket heller. Vi kan äta middag någon gång ibland,(väldigt sällan båda två är hemma samtidigt i veckorna) men när det händer så har vi en trevlig stund tillsammans och sen går jag ut till mitt.
Jag är okej med våran relation till varandra. Jag är en relativt självständig tjej som skulle bli tokig om jag VARJE gång behövde berätta vart jag skulle och när jag ska vara hemma igen. Så på så sätt är det skönt. Jag älskar att spendera tid med tjejerna här och få uppleva allt som Atlanta och USA har att erbjuda.
Jag skulle inte byta ut min familj. Även om det kanske inte är riktigt som man hade tänkt sig eller som många andra au pairer har det så trivs jag. Föräldrarna och jag är olika som personer och många gånger har jag svårt att förstå deras sätt att leva.
Men det får mig bara att känna ännu mer vilken bra familj jag har hemma i Sverige.
Sen är självklart Zain en stor del i det hela. Herregud hur skulle jag kunna lämna honom? Jag vet att den dagen kommer att komma men jag försöker att inte tänka på det än. Hans mamma och pappa spenderar kanske 20 procent av hans tid tillsammans med honom och jag 80. Då förstår ni vad som avgör hur det här året i hans uppväxt blir.
Även om han vissa dagar gör mig galen och vilja springa ut ur huset så är han en fantastisk liten kille som alltid kommer att finnas i mitt hjärta.
Familjen
En av alla mysiga stunder när han hoppar upp i min famn och bara vill ha närhet. "I need a kiss" säger han väldigt många gånger under en dag.
