Hemlängtan
Kategori: Allmänt
Det här med hemlängtan var något jag funderade mycket på innan jag åkte. Hur kommer det att kännas? Kanske kommer jag inte längta hem alls? Eller kommer jag längta hem så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen?
Nu har jag väldigt snart bott här i USA i 4 månader, på lördag för att vara exakt så är det 4 månader sedan jag sa hejdå till mamma, pappa och david på Arlanda.
Jag har pratat med många au pairer som säger att efter 3-4 månader så är hemlängtan som värst. Och så är det
även för mig! Herregud vad jag saknar alla er där hemma. Nu börjar det verkligen kännas att jag har varit borta länge.
Även fast jag har hållt väldigt bra kontakt med de flesta av er så får jag nästan varje dag ta 10 minuter att tänka på vad det var som fick mig att åka från början. Vissa dagar har jag nästan packat väskan nämligen.
Men jag antar att det här är en av de saker som jag lär mig under mitt år, hur fruktansvärt tacksam jag ska vara för hur fina människor jag har runt omkring mig i Sverige. Hur mycket familjen faktiskt betyder och hur man märker att man inte riktigt är hel utan sina närmsta vänner nära.
Att tänka på mina bröder gör ont lite överallt, jag har inte "vågat" skypa med Jakob och Isak än.. Jag vet inte om jag kommer bryta ihop fullständigt om jag får se deras små ansikten. Det räcker nämligen med att jag kollar på bilder på dom så börjar tårarna rinna. David ringer jag lite titt som tätt, ibland för att höra hur det går för honom på krogen nu när han är myndig och ibland gråtandes alldeles för sent på kvällen/natten svensk tid. Mamma pratar jag med minst en gång i veckan, oftast fler. Samtalen varar aldrig i mindre än en timme, hon är definitivt den jag pratar mest med och det är så skönt. Ibland gråter vi ihop och ibland skrattar vi, men jag får alltid ny energi när vi lägger på. Pappa pratar jag inte lika ofta med, men ändå tillräckligt. Hans lugn behövs verkligen ibland!
Och sen till mina vänner, som stöttar mig något så fruktansvärt. Vad hade jag gjort utan er? Som jag nämnde tidigare, jag är inte riktigt hel utan er.
Men på något sätt tror jag att alla band blir starkare av att vara ifrån varandra en längre tid. Jag menar, jag kommer ju inte vara borta för evigt! Snart är jag halvvägs på min resa och fyfan rent ut sagt vad jag är stolt över mig själv.
Oj det blev ett långt inlägg.. Kände att det var dags att skriva av mig igen. Nu ska jag snart gå och lägga mig.
Godnatt!
